Efter ett dygn hemma i Kälvesta har vi redan börjat längta tillbaka till Indien. Agnes slet i halsduken som satt för hårt när vi skulle ut i snöyran - Jag vill inte bo i Sverige om man måste ha sån här! protesterade hon. Själv försöker jag hantera den värsta komma-hem-ångesten med Bollywoodmusik. Som ni säkert redan förstått är vi så fantastisk glada över vår resa. Den överträffade alla förväntningar vi hade, och vi är mer kära i Indien nu än nånsin. Agnes har också ett litet annat sätt att se på världen. Under resan hem så utropade hon glatt för varje damtoalett vi besökte - Åh vad bra, en vanlig toalett! När vi leker affärer är en stående replik - Men - är det verkligen ditt bästa pris? och häromdagen när vi låtsasbakade på stranden sa hon, - Vänta mamma, jag ska bara hämta lite chappati mjöl!
Snart har vår solbränna försvunnit och mina och Agnes henna-tatueringar bleknat, men vi har iallafall galet mycket kort, många minnen och den här dagboken kvar tills dess att vi får åka tillbaka.
Tack alla som läst och följt oss på resan, det har varit så roligt att få dela med oss.
SofiaMattiasAgnesoElla
onsdag 3 februari 2010
tisdag 2 februari 2010
En tidsresa i nuet
Att resa i Indien är ibland som att resa i tiden. Tex kan man nu boka sina tågbiljetter på internet, betala med kreditkort och printa ut biljetten. Det kan ju ge intrycket att det handlar om ganska moderna tåg. Det intrycket kan förstärkas av att man på stationen enkelt hittar rätt spår och exakt plats för den egna vagnens placering genom digital information. T ex Konkan Express 1015 vagn S8? Ja då ska man stå på exakt den där rutan. Och faktum är att detta, för en gångs skull, stämmer till "onehundred percent". Vår vagn rullar faktiskt in exakt där vi står och väntar. Så perfekt funkar det ju inte ens X2000 i Sverige. Men där upphör också all rimlig jämförelse med X2000. Det indiska tåget, som säkert tillverkades någongång på 50-60 talet, stånkar sig fram till stationen och väl ombord möts man av den frätande urinlukten från toaletterna, av sönderrostade trappsteg och lika rostiga järnstängerna för fönstrena. I andra klass sover man tre personer på höjden. Vi tittar på biljetterna och inser att vi fått två mellanbäddar och en överslaf. Inte helt idealiskt när man ska sova tillsammans med sina barn och bäddarna är ca 65cm breda. Vi blir lite fundersamma över hur det ska gå att sova och pratar med våra medpassagerare, en kvinna och en man i 50 års åldern. De har inte ens fått sovplatser tillsammans och mannen är lite orolig över detta och vill gärna hitta något sätt att byta platser på. Efterhand fylls tåget av både fler passagerare, tiggare och försäljare. Ella som är på sitt charmigaste humör missförstår chaiförsäljarens rop utmed gången - Chai Chai Chai! - och när han går förbi tittar hon honom rakt i ögonen, höjer handen till en hälsning och svarar glatt - Hej! Agnes är glad över att det inte finns glas i fönsterrutorna, utsikten och känslan av att resa blir ju så mycket roligare. Hon sitter still in nästan en timme och kommenterar grisar, risfält, vattendrag, och pojkar som spelar cricket på varje öppen yta. Ella får en beundrare i en annan av våra medpassagerare, en man i 30-årsåldern som visar kort på sina barn i mobilen och sen tar kort på Agnes och Ella i parti och minut. Efter en stund kommer en annan man och börjar diskutera och gestikulera med våra tåggrannar och vi förstår att de diskuterar liggplatserna, men inser att det verkar så komplicerat att det inte är så stor idé att lägga sig i. Efter några minuter får vi iallafall förklarat för oss att vi nu fått en underslaf och att mannen och hans fru fått platser ganska nära varann. Ellas 30-åriga kompis förpassas tyvärr sex vagnar bakåt, och det är inte utan att han verkar lite besviken.
Vi närmar vi oss Mumbai vid fem-tiden på morgonen. Agnes och Ella sover och jag och Mattias sitter och dricker chai och tittar ut över kåkstäderna och nästan tomma pendeltåg medan vi närmar oss 30 miljoners staden. Vi läste i Lonely Planet att över 50% av Mumbais befolkning bor i slumområden, det är nästan ofattbart.
Vi bor på Ritz Hotel i centrala Mumbai. Ett hotell som verkligen sett bättre dagar. Det är nedgånget och vårt rum luktar mögel, men personalen är väldigt trevlig, och vi har inte en enda gång behövt säga vilket rum vi har när vi ska hämta ut vår nyckel (vilket kan bero på brist på gäster mer än personlig service, men vi väljer att bortse från det)
Igår tänkte vi göra lite inköp och frågade efter ett köpcentrum. Vi hamnade väldigt långt ifrån det Indien vi befunnit oss i under tågresan hit. På Phoenix shoppingmall trängs allt det moderna i Indien, McDonalds, Pizza Hut, Marks and Spencer, Body Shop och Sisley är bara några av märkesbutikerna. Indierna som omger oss var extremt trendiga och jag kände mig som kusinen från landet i mina indiska kläder. Både jag och Mattias grämde oss lite över hur mycket vi hade kunnat fynda om vi inte haft två barn som tröttnar snabbare än man hinner säga United Colors of Benetton. Barnen åker iallafall därifrån glada eftersom vi avslutade dagen på ett litet, men toppmodernt tivoli som slog de flesta ambulerande svenska varianterna med hästlängder. Det är förövrigt också det enda stället jag hittills sett säkerhetsbälten, på det lilla cirkuståget som gick i 3 km/timmen.
Sista dagen i Indien har vi tillbringat med privatchafför. Åtta timmar med AC-bil och engelskpråkig chafför (även om man starkt kan ifrågasätta det senare) kostar ca 160 kr och det var det värt när man inte kan promenera särskilt långt eller åka på båt eller bussturer. Vi har sett det viktigaste byggnaderna i Mumbai, Victoria station, Taj Mahal Hotel (båda utsattes för terrorattentaten den 26 nov 2008), Gateway of India, Crawford Market och Leopold Café som är en viktig samlingspunkt i boken Shantaram. Dagens höjdpunkt och samtidigt det mest groteskta var besöket på Crawford market. Första delen av marknaden var fruktmarknad, med jordgubbar, mango, meloner,ananas och bananer i överflöd, sen kom vi snabbt in till avdelningen för mindre aptitliga varugrupper. På djurmarknaden stod burarna med kaninungar, kycklingar, hundvalpar och kattungar staplade på varann. Agnes som inte är gammal nog att dra några som helst moraliska slutsatser över det här sättet att behandla djur tyckte mest det var kul att titta på alla gulliga djur. Sen blev lukten bara värre och värre. Vi kom slutligen i den delen som hanterar döda djur, eller köttmarknaden är väl ett bättre ord. Senare läser vi i Lonely Planet att denna del av Crawford market är "only for the really brave" och vidare "the only place in Mumbai were you can be offered to buy a real goathead". Vi slapp just det erbjudandet men däremot vände jag och Agnes och gick ut när jag råkade halka till på ett hönshuvud.
Det finns så väldigt mycket att göra i Mumbai om man har tid och möjlighet. Vi skulle älska att gå på Bollywoodfilm på någon av de stora biograferna och vi skulle väldigt gärna promenera en kväll på Chowpatty (eller Bombay-beach som den också kallas). Men vi är väldigt nöjda med det vi sett och det vi ändå lyckats göra och faktum är att man blir totalt utmattad på den här staden, även om man bara sitter i en bil. Nu är iallafall väskorna packade och med ganska mycket vemod lämnar vi Indien inatt. Väl hemma i Kälvesta ska vi lägga ut lite fler bilder från resan.
Godnatt önskar Sofia
Vi närmar vi oss Mumbai vid fem-tiden på morgonen. Agnes och Ella sover och jag och Mattias sitter och dricker chai och tittar ut över kåkstäderna och nästan tomma pendeltåg medan vi närmar oss 30 miljoners staden. Vi läste i Lonely Planet att över 50% av Mumbais befolkning bor i slumområden, det är nästan ofattbart.
Vi bor på Ritz Hotel i centrala Mumbai. Ett hotell som verkligen sett bättre dagar. Det är nedgånget och vårt rum luktar mögel, men personalen är väldigt trevlig, och vi har inte en enda gång behövt säga vilket rum vi har när vi ska hämta ut vår nyckel (vilket kan bero på brist på gäster mer än personlig service, men vi väljer att bortse från det)
Igår tänkte vi göra lite inköp och frågade efter ett köpcentrum. Vi hamnade väldigt långt ifrån det Indien vi befunnit oss i under tågresan hit. På Phoenix shoppingmall trängs allt det moderna i Indien, McDonalds, Pizza Hut, Marks and Spencer, Body Shop och Sisley är bara några av märkesbutikerna. Indierna som omger oss var extremt trendiga och jag kände mig som kusinen från landet i mina indiska kläder. Både jag och Mattias grämde oss lite över hur mycket vi hade kunnat fynda om vi inte haft två barn som tröttnar snabbare än man hinner säga United Colors of Benetton. Barnen åker iallafall därifrån glada eftersom vi avslutade dagen på ett litet, men toppmodernt tivoli som slog de flesta ambulerande svenska varianterna med hästlängder. Det är förövrigt också det enda stället jag hittills sett säkerhetsbälten, på det lilla cirkuståget som gick i 3 km/timmen.
Sista dagen i Indien har vi tillbringat med privatchafför. Åtta timmar med AC-bil och engelskpråkig chafför (även om man starkt kan ifrågasätta det senare) kostar ca 160 kr och det var det värt när man inte kan promenera särskilt långt eller åka på båt eller bussturer. Vi har sett det viktigaste byggnaderna i Mumbai, Victoria station, Taj Mahal Hotel (båda utsattes för terrorattentaten den 26 nov 2008), Gateway of India, Crawford Market och Leopold Café som är en viktig samlingspunkt i boken Shantaram. Dagens höjdpunkt och samtidigt det mest groteskta var besöket på Crawford market. Första delen av marknaden var fruktmarknad, med jordgubbar, mango, meloner,ananas och bananer i överflöd, sen kom vi snabbt in till avdelningen för mindre aptitliga varugrupper. På djurmarknaden stod burarna med kaninungar, kycklingar, hundvalpar och kattungar staplade på varann. Agnes som inte är gammal nog att dra några som helst moraliska slutsatser över det här sättet att behandla djur tyckte mest det var kul att titta på alla gulliga djur. Sen blev lukten bara värre och värre. Vi kom slutligen i den delen som hanterar döda djur, eller köttmarknaden är väl ett bättre ord. Senare läser vi i Lonely Planet att denna del av Crawford market är "only for the really brave" och vidare "the only place in Mumbai were you can be offered to buy a real goathead". Vi slapp just det erbjudandet men däremot vände jag och Agnes och gick ut när jag råkade halka till på ett hönshuvud.
Det finns så väldigt mycket att göra i Mumbai om man har tid och möjlighet. Vi skulle älska att gå på Bollywoodfilm på någon av de stora biograferna och vi skulle väldigt gärna promenera en kväll på Chowpatty (eller Bombay-beach som den också kallas). Men vi är väldigt nöjda med det vi sett och det vi ändå lyckats göra och faktum är att man blir totalt utmattad på den här staden, även om man bara sitter i en bil. Nu är iallafall väskorna packade och med ganska mycket vemod lämnar vi Indien inatt. Väl hemma i Kälvesta ska vi lägga ut lite fler bilder från resan.
Godnatt önskar Sofia
fredag 29 januari 2010
Alfons pappa hade nog inte gillat Indien....eller....sammanfattning av vår Indien-resa
Agnes favoritfilm under den här semestern har varit Alfons Åberg. Vi gillar verkligen Alfons och hans pappa, och fnissar lika mycket varje gång Alfons pappa -Blir GALEN på ungar som ska BARA! En av historierna handlar om pappans ordningssinne och hans ständiga mantran -Ordning och reda - pengar på fredag, eller - Var sak på sin plats. Kanske var dessa mantran som fick Agnes att konstatera häromdagen - Här i Indien är det verkligen ingen ordning och reda - här är liksom allting huller om buller! En bra beskrivning tycker vi som just nu är uppe i att just försöka beskriva och sammanfatta vår semester, för nu är det ju faktiskt inte så många dagar kvar. Imorgon åker vi med nattåget till Bombay. I Bombay stannar vi sen i två dagar innan vi tar flyget hem till Sverige på tisdag. Det har varit en väldigt rolig vecka här i Palolem. Vi har ju hunnit umgås mycket med både min pappa och min kusiner. Vi har ätit fantastisk mat, prutat i affärer och handlat tjusiga paljettskor till Agnes. Jag och Mackan har haft barnvakt och kunnat ta både en barrunda på stranden (som började med att vi nostalgiskt önskade oss tillbaka 10 år i tiden och slutade med att vi trötta snubblade hemåt väldigt lyckliga över att vara just 10 år äldre än för 10 år sen....) och en tidig delfin-spanar-tur med båt. Vi har bott på Ciarans Camp precis på stranden. Här hänger italienare i 50-års åldern och det spelas inte så mycket amerikansk r´n´b utan snarare Norah Jones, panflöjtsmusik eller Beach Boys. Här dricker vi Afternoon Chai klockan fyra och Agnes har lärt sig hämta fat fyllda med kakor och tycker veckans höjdpunkt är att fylla på vatten i den automatiska vattenmaskinen. Tyvärr är sängen typ 140 cm bred bara vilket är en utmaning för mig och Mattias som sover med barnen mellan oss. Men som sagt, stället ligger 30 meter från vattenbrynet och ligger i en lummig trädgård med hängmattor och kokospalmer.
Även om vi har en del kvar att vara med om - t ex 2:a klass natttåg till Bombay (vi har nu lagt av med larvigheter som AC kupé och bestämt oss för att köra riktig hard-core indiskt resande....) Och två dagar i Indiens mest glamourösa men också tuffaste stad. Trots detta har vi vågat oss på en sammanfattning av semestern så här inför de sista dagarna. Kanske kommer vi göra fler sammanfattningar och ändra oss många gånger men följande intervju gjordes iallafall i morse vid frukosten och medverkande gjorde alla familjemedlemmar som lärt sig kommunicera verbalt.
Vad har varit det bästa med vår semster i Indien?
Agnes: - Att vara ledig och inte gå på dagis. ...och att bada
Sofia: Att få vara ledig tillsammans så länge. Ingen stress, inga måsten, inga vinteroveraller, inte storhandla, tvätta, laga mat, minimalt med sms, mejl och annat. Bara jättemycket tid för att svara på frågor, lägga pussel och berätta sagor. Men det har varit såå roligt att få ha all den här tiden tillsammans just i Indien, för det är ju så roligt här, det händer ju så mycket hela tiden och man träffar så många roliga människor.
Mattias: Jag håller självklart med - men har också haft särskilt stor behållning av sandslottsbyggandet. Att få ägna så mycket tankekraft åt att räkna ut den bästa konstruktionen, hur man gräver bäst vallar eller fördämningar har varit ett privilegium.
Vad längtar ni mest efter hemma i Sverige då?
Agnes: Att få sova i min vanliga säng, och efter Bolibompa (Sofia invänder att hon aldrig sover i sin vanliga säng, utan i vår säng...Agnes håller med men tror att hon från och med nu kommer sova i sin egen säng...föräldrarna ser skeptiska ut)
Mattias: Våren
Sofia: Att slippa passa Ella varje steg hon tar och fundera över vad hon hunnit stoppa i munnen eller vilket stup hon är på väg utför eller vilken trasslig livsfarlig elektrisk anordning hon nu tänker försöka koppla ihop.
...och kompisar och melodifestivalen faktiskt...
Vad kommer ni längta tillbaka till i Indien?
Agnes: (lite filosofiskt och drömmande...) Solen och blommorna
Mattias: Lukterna, maten, känslan av att vara här, ledigheten och så klart... sandslotten
Sofia: Jag kommer längta efter det mesta. Maten har ju varit fantastisk, alla möten, alla människor, värmen....ja kanske inte trafiken...eller jo, to m den faktiskt.
Vilken har varit den godate maten på resan?
Agnes: Pannkakan här (på restaurang Cuba i Palolem) för den smakar inte som pappas pannkakor
Mattias: Du menar för att den smakar som pappas? (Agnes skakar intensivt på huvudet)
Sofia: Alltså all mat har ju varit så god. Det har ju varit en av höjdarupplevelserna med resan. Men om jag måste säga något så kanske kyckliggrytan på barnhemmet, eller Aalo Gobin på stamstället i Norra Goa, Vegetable Kadai här på Marron i Palolem...svårt alltså.
Bästa/ Trevligaste restaurangen:
Agnes: Det stället där det fanns en lekhörna.... (Föräldrarna suckar åt att hon valde Pizza Hut i Cochin, det var enda gången vi varit på västerländsk restaurang)
Mattias: Inte en restaurang men en av de bästa måltiderna var sista kvällen i Odayam när det spöregnade och vi hämtade mat från stammisstället efter att barnen somnat. Det åskade och vi satt och åt på vår uteplats.
Sofia: Nää jag har svårt att bestämma. Odayam för att vi hade så roligt där med de som jobbade, Bhaktikutir i djungeln för att det var så häftig miljö och speciell mat, Eller Marron här i Palolem, vi hade ju en väldigt härlig sista kväll med Bengt och Susanne med familj där....Nä det får nog bli det där stället i Norra Goa, utanför all-inclusive fängelset. Den restaurangen gjorde ju vistelsen där lite mindre hemsk. Det var väldigt mysigt.
Bästa stranden:
Agnes: Här där vi är nu, för det är inte så höga vågor (Palolem)
Mattias: Odayam, för att det var lugnt där, och höga vågor, men för barnen är det ju bättre här.
Sofia: Jag håller med, inte bästa för barnen, men för mig var Odayam oslagbart. Så vacker, lugn och lite karg strand. Inga försäljare eller solstolar. Hoppas det får vara kvar så....
Bästa sandslottet:
Agnes: Den djupa gropen som vi gjorde igår var rolig. Som hundarna låg i sen på kvällen
Mattias: Men tyckte du inte bättre om det slottet som var lika högt som du, som vi gjorde i Varkala? Agnes svarar att jo, det gillar hon också. Mattias säger sen att det tekniskt mest avacerade gjorde de för några dagar sig på den lugna stranden Patnem här bortanför Palolem men det mest utmanande var att bygga slott i Odayam pga av vågor och tidvatten.
Sofia: Avstår frågan på grund av bristande engagemang.
Den bästa indiska kompisen?
Agnes: Inte han på tåget, han frågade inte om han kunde sitta på min plats. Honom ska jag ALDRIG leka med mer! (Vi försökte få henne att tänka på andra hon mött och dom enda hon kunde tänka sig att leka igen med var faktiskt servitörerna i Odayam och den lilla vita hunden från den restaurangen.)
Mattias: Det är nog Justin från Cochin. Han tog ju med mig en hel dag, visade sin business och hjälpte oss till tåget.
Sofia: Förutom Leya som ju är min bästa indiska kompis så är det lite grann servitörerna i Odayam men kanske ändå mest Babu Bhasker, managern på Varkala Marine Palace. Han ringde ju ändå två dagar efter vi åkt till vårt nya hotell bara för att kolla att vi kommit fram ordentligt.
Tokigaste djuret:
Agnes: Elefanten på vägen, den med massor av smink på. Eller dom fyra stora hundarna som bor på det här hotellet. Dom simmade ju ute i havet förut.
Mattias: Åh det var råttan som sprang på mitt bröst på Bhakti Kutir - det glömmer jag aldrig!
Sofia: Kanske delfinerna - men dom vi såg första gången i Varkala. På delfinturen kom vi ju närmare men det kändes så turistigt...första gången var mer oväntat och i Varkala fick dom ju simma i fred därute.
Bästa hotellet:
Agnes: Det första! (Agnes väljer alltså Leela Mumbai, det absolut lyxigaste hotellet vi bott på under semestern)
Mattias: Det här - Ciarans, det ligger ju så fantastiskt, precis på stranden och så är det så fint här, bra service och trevligt.
Sofia: Helhetsintryck är nog Varkala Marine Palace, trots affären brevid och skypande ryssar. Det var väldigt charmigt med såå bra läge. Dit vill jag tillbaka definitivt. Men gillade också The First Place i Odayam - men dom städade ju inte där och det drar ner betyget.
Läskigaste:
Agnes - Hundarna på det här hotellet, och den indiska toaletten på förra hotellet.
Mattias: - När Agnes försvann i en våg i Odayam. Det var inte ens 10 sekunder men kändes som en evighet.
Sofia: - Trafiken....alternativt när Mattias "morrade" åt mig när jag trodde jag glömt min väska med alla pass på toaletten på flygplatsen i Trivandrum
Roligaste:
Agnes: Att bada så mycket
Sofia: Alla människor vi har träffat, alla händelser och osannolika saker vi har varit med om, alla saker vi har skrattat åt.
Mattias: Jag håller med er båda två
Ella har hundratals bästa indiska kompisar, hon figurerar nog på ca 200 privatsemesterbilder i olika album, hon och tycker det roligaste här är alla djur, särskilt äckliga skabbhundar rusar hon skrattande emot, hon tycker ingenting är särskilt läskigt och har gillat alla hotell vi bott på, hon har ätit den mesta maten men blivit gladast när hon fått dricka coca-cola eller lyckats hitta och ta av korken på alla Agnes fina tuschpennor.
Även om vi har en del kvar att vara med om - t ex 2:a klass natttåg till Bombay (vi har nu lagt av med larvigheter som AC kupé och bestämt oss för att köra riktig hard-core indiskt resande....) Och två dagar i Indiens mest glamourösa men också tuffaste stad. Trots detta har vi vågat oss på en sammanfattning av semestern så här inför de sista dagarna. Kanske kommer vi göra fler sammanfattningar och ändra oss många gånger men följande intervju gjordes iallafall i morse vid frukosten och medverkande gjorde alla familjemedlemmar som lärt sig kommunicera verbalt.
Vad har varit det bästa med vår semster i Indien?
Agnes: - Att vara ledig och inte gå på dagis. ...och att bada
Sofia: Att få vara ledig tillsammans så länge. Ingen stress, inga måsten, inga vinteroveraller, inte storhandla, tvätta, laga mat, minimalt med sms, mejl och annat. Bara jättemycket tid för att svara på frågor, lägga pussel och berätta sagor. Men det har varit såå roligt att få ha all den här tiden tillsammans just i Indien, för det är ju så roligt här, det händer ju så mycket hela tiden och man träffar så många roliga människor.
Mattias: Jag håller självklart med - men har också haft särskilt stor behållning av sandslottsbyggandet. Att få ägna så mycket tankekraft åt att räkna ut den bästa konstruktionen, hur man gräver bäst vallar eller fördämningar har varit ett privilegium.
Vad längtar ni mest efter hemma i Sverige då?
Agnes: Att få sova i min vanliga säng, och efter Bolibompa (Sofia invänder att hon aldrig sover i sin vanliga säng, utan i vår säng...Agnes håller med men tror att hon från och med nu kommer sova i sin egen säng...föräldrarna ser skeptiska ut)
Mattias: Våren
Sofia: Att slippa passa Ella varje steg hon tar och fundera över vad hon hunnit stoppa i munnen eller vilket stup hon är på väg utför eller vilken trasslig livsfarlig elektrisk anordning hon nu tänker försöka koppla ihop.
...och kompisar och melodifestivalen faktiskt...
Vad kommer ni längta tillbaka till i Indien?
Agnes: (lite filosofiskt och drömmande...) Solen och blommorna
Mattias: Lukterna, maten, känslan av att vara här, ledigheten och så klart... sandslotten
Sofia: Jag kommer längta efter det mesta. Maten har ju varit fantastisk, alla möten, alla människor, värmen....ja kanske inte trafiken...eller jo, to m den faktiskt.
Vilken har varit den godate maten på resan?
Agnes: Pannkakan här (på restaurang Cuba i Palolem) för den smakar inte som pappas pannkakor
Mattias: Du menar för att den smakar som pappas? (Agnes skakar intensivt på huvudet)
Sofia: Alltså all mat har ju varit så god. Det har ju varit en av höjdarupplevelserna med resan. Men om jag måste säga något så kanske kyckliggrytan på barnhemmet, eller Aalo Gobin på stamstället i Norra Goa, Vegetable Kadai här på Marron i Palolem...svårt alltså.
Bästa/ Trevligaste restaurangen:
Agnes: Det stället där det fanns en lekhörna.... (Föräldrarna suckar åt att hon valde Pizza Hut i Cochin, det var enda gången vi varit på västerländsk restaurang)
Mattias: Inte en restaurang men en av de bästa måltiderna var sista kvällen i Odayam när det spöregnade och vi hämtade mat från stammisstället efter att barnen somnat. Det åskade och vi satt och åt på vår uteplats.
Sofia: Nää jag har svårt att bestämma. Odayam för att vi hade så roligt där med de som jobbade, Bhaktikutir i djungeln för att det var så häftig miljö och speciell mat, Eller Marron här i Palolem, vi hade ju en väldigt härlig sista kväll med Bengt och Susanne med familj där....Nä det får nog bli det där stället i Norra Goa, utanför all-inclusive fängelset. Den restaurangen gjorde ju vistelsen där lite mindre hemsk. Det var väldigt mysigt.
Bästa stranden:
Agnes: Här där vi är nu, för det är inte så höga vågor (Palolem)
Mattias: Odayam, för att det var lugnt där, och höga vågor, men för barnen är det ju bättre här.
Sofia: Jag håller med, inte bästa för barnen, men för mig var Odayam oslagbart. Så vacker, lugn och lite karg strand. Inga försäljare eller solstolar. Hoppas det får vara kvar så....
Bästa sandslottet:
Agnes: Den djupa gropen som vi gjorde igår var rolig. Som hundarna låg i sen på kvällen
Mattias: Men tyckte du inte bättre om det slottet som var lika högt som du, som vi gjorde i Varkala? Agnes svarar att jo, det gillar hon också. Mattias säger sen att det tekniskt mest avacerade gjorde de för några dagar sig på den lugna stranden Patnem här bortanför Palolem men det mest utmanande var att bygga slott i Odayam pga av vågor och tidvatten.
Sofia: Avstår frågan på grund av bristande engagemang.
Den bästa indiska kompisen?
Agnes: Inte han på tåget, han frågade inte om han kunde sitta på min plats. Honom ska jag ALDRIG leka med mer! (Vi försökte få henne att tänka på andra hon mött och dom enda hon kunde tänka sig att leka igen med var faktiskt servitörerna i Odayam och den lilla vita hunden från den restaurangen.)
Mattias: Det är nog Justin från Cochin. Han tog ju med mig en hel dag, visade sin business och hjälpte oss till tåget.
Sofia: Förutom Leya som ju är min bästa indiska kompis så är det lite grann servitörerna i Odayam men kanske ändå mest Babu Bhasker, managern på Varkala Marine Palace. Han ringde ju ändå två dagar efter vi åkt till vårt nya hotell bara för att kolla att vi kommit fram ordentligt.
Tokigaste djuret:
Agnes: Elefanten på vägen, den med massor av smink på. Eller dom fyra stora hundarna som bor på det här hotellet. Dom simmade ju ute i havet förut.
Mattias: Åh det var råttan som sprang på mitt bröst på Bhakti Kutir - det glömmer jag aldrig!
Sofia: Kanske delfinerna - men dom vi såg första gången i Varkala. På delfinturen kom vi ju närmare men det kändes så turistigt...första gången var mer oväntat och i Varkala fick dom ju simma i fred därute.
Bästa hotellet:
Agnes: Det första! (Agnes väljer alltså Leela Mumbai, det absolut lyxigaste hotellet vi bott på under semestern)
Mattias: Det här - Ciarans, det ligger ju så fantastiskt, precis på stranden och så är det så fint här, bra service och trevligt.
Sofia: Helhetsintryck är nog Varkala Marine Palace, trots affären brevid och skypande ryssar. Det var väldigt charmigt med såå bra läge. Dit vill jag tillbaka definitivt. Men gillade också The First Place i Odayam - men dom städade ju inte där och det drar ner betyget.
Läskigaste:
Agnes - Hundarna på det här hotellet, och den indiska toaletten på förra hotellet.
Mattias: - När Agnes försvann i en våg i Odayam. Det var inte ens 10 sekunder men kändes som en evighet.
Sofia: - Trafiken....alternativt när Mattias "morrade" åt mig när jag trodde jag glömt min väska med alla pass på toaletten på flygplatsen i Trivandrum
Roligaste:
Agnes: Att bada så mycket
Sofia: Alla människor vi har träffat, alla händelser och osannolika saker vi har varit med om, alla saker vi har skrattat åt.
Mattias: Jag håller med er båda två
Ella har hundratals bästa indiska kompisar, hon figurerar nog på ca 200 privatsemesterbilder i olika album, hon och tycker det roligaste här är alla djur, särskilt äckliga skabbhundar rusar hon skrattande emot, hon tycker ingenting är särskilt läskigt och har gillat alla hotell vi bott på, hon har ätit den mesta maten men blivit gladast när hon fått dricka coca-cola eller lyckats hitta och ta av korken på alla Agnes fina tuschpennor.
måndag 25 januari 2010
Djungel- och strandliv
Klockan är åtta på morgonen och jag sitter utanför vår lilla ståhydda i Palolem, nästan den sydligaste av Goas stränder. Men vår hydda ligger inte precis på stranden utan ca 200 meter upp i en "coconut grove" en lite bit djungel full av palmer, träd och höga blomsterbuskar. Vår palmhydda har två våningar, i undervåningen finns dubbelsängen där jag och Mattias sover med barnen och upp för en knarrande trappa, på ganska oroande knakande plankor, sover morfar på en madrass. Vi har gemensam toalett, eller toalett och toalett, ett rum med samma stråväggar, en kärl med vatten att duscha i och en indisk toalett gjord av lera. Stället heter Bhaktikutir vilket betyder "Guds verkliga namn". Även om det är ganska primitivt finns en känsla för vad som uppskattas av turister. Bhaktikutir har en tydlig ekoprofil med vegetarisk restaurang. Här kan man ta yogaklasser och få ajurvediska behandlingar, bland annat mot "lack of virality" och "bad memory". Ändå känns det väldigt ärligt och inte alltför "turistfjäskigt". Agnes blev överlycklig när vi kom hit och tyckte det var väldigt roligt att bo i djungeln. Men några dagar senare, utan "western style toilet" och varmvatten är hon inte lika entusiastisk. Efter tre nätter i djungeln byter vi därför boende imorgon till en liten beachhut vid stranden. Stället räknas som exkusivt eftersom vi ska betala 500 kr per natt. Uteplatsen ligger på stugans tak och där trängs vilstolar och hängmatta med kokospalmskronor. Nackdelen är techorestaurangen brevid. Men man kan ju inte få allt! Imorgon åker också min pappa vidare, men vi saknar inte sällskap eftersom min Farbror Bengt med familj har gjort oss sällskap igen några dagar.Palolem och Patnem som stränder här heter är väldigt vackra. Det är ett kuperat landskap med gröna berg bortanför stranden och små öar ute i havet. Men som Lonley Planet beskriver stranden är den "far from undiscovered" även om det är långt till hysterin i Baga beach förra veckan är det ändå fullt med barer och restauranger. Lite solstolar finns här och där och ganska många försäljare som sälja saronger, halsband, gör henna-tatueringar eller säljer kokonötter eller fruktsallad. Frukterna ligger i korgar tillsammans med en stor machete och bärs graciöst på huvudet av försäljarna. I går när vi var på stranden kom en liten flicka fram för att sälja armband. Hon frågade uppfodrande men med glimten i ögat vad vi hette. - My name i Sonia, please come look in my shop, svarade hon kvickt. Vi avböjde men hon fortsatte. - You two daughters madame? frågade hon och jag nickade. - Ok, maybe next time you have boy. Jag frågade hur gammal hon var och svarade att hon var tio år. När jag fortsatte fråga om hon inte gick i skolan skrattade hon bara, och jag vet inte om det var för att hon tyckte det var en korkad fråga eller om hon skämdes lite. - Please come my shop, bad hon igen. Hon var så väldigt söt när hon stod där i sin tvådelade indiska klänning, med håret i en fläta och sin lillgamla uppfodrande blick. Hon tog av sina armband och försökte sätta på dom på Agnes arm. Om man är 10 år och jobbar som strandförsäljare lär man sig säkert många tricks. Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig när jag möter flickor som Sonia. Samma sak hände förra veckan på Mandrem beach. En flicka som hette Kavita försökte sälja saronger till mig. Hon var 12 år och sa att hon gick i skolan hemma i Karnataka när det inte var turistsäsong i Goa. För då åkte hon och hennes mamma och fyra systrar hit för att säsongsarbeta som försäljerskor. Både Sonia och Kavita hade ögon som såg äldre ut än 10 och 12 år. Och jag vet inte om jag gör dom en tjänst genom att köpa det som vill sälja till mig eller inte. Sonia och jag diskuterade om att hon skulle göra en henna-tatuering på min arm och efter en stund sa Mattias att jag bara gjorde saken värre, att hennes farbror som ägde affären säkert tyckte det var bra ju mer pengar hon drog in till honom. Jag svarade lite lamt att jag kanske kan gå dit och fråga honom om hon inte ska gå i skolan...Men jag hörde ju samtidigt hur löjligt naivt det lät. Mest kanske jag ville ge henne pengar för min egen skull. För att jag blir ledsen och känner mig så maktlös inför alla dessa barn i världen som inte får ha det som mina små, som glatt sitter och gräver i sanden med sina spadar, som snart ska åka hem till kommunala förskolan med utbildningsplan, jämställdhetsmål och nyttiga måltider. Dom som får fredagsmys, bolibompa och skidsemester som det självklaraste i världen. Det finns kanske ingenting som jag kan ge Sonia eller Kavita som verkligen skulle hjälpa dom. Men för andra barn med sämre förutsättningar än mina finns det ju iallafall bra organisationer som arbetar, och det är ju en tröst. Men jag ber kanske Sonia om en henna-tatuering iallafall, bara för att få prata en stund med henne, även om det kanske mest hjälper mig själv.
Stora kramar från oss
söndag 24 januari 2010
lördag 23 januari 2010
Efterlängtad morfar
Igår kom morfar Lasse äntligen hit till oss i Goa. Min pappa har rest runt i Indien någon vecka och nu ska vi tillbringa fem dagar tillsammans. Hans ankomst till vårt hotell här i Baga föregicks av förväntningar och upptrissad stämning som om vi varit borta från Sverige i tre år och inte tre veckor. Agnes räknade minuterna de sista timmarna. Men nu är han här och tillsammans har vi hängt på Morjim Beach idag. Sedan några dagar tillbaka har vi fått en liten "privatchafför" som heter Anthony. Han har inte den finaste taxibilen utanför vårt hotell, snarare tvärtom. Men han har haft ett sätt att smyga in sig i våra planer utan att vi märker hur det har gått till. Det betyder att han kört oss till olika stränder varje dag. Men han är trevlig och kör försiktigt vilket vi är mycket tacksamma för. Trafiken här i Goa är ungefär som övriga Indien med undantaget att det här finns fullt med västerlänningar som kör motorcykel. De flesta har säkert koll på läget men bara tanken på att en del av de övervintrade hippisarna inte är kristallklara i huvudet när det susar runt på vägarna gör att man blir lite extra nervös.
Som ni säkert förstår börjar vi känna oss väldigt färdiga med det här stället. Jag är glad över att ha upplevt en del av det Goa som jag faktiskt uppskattade för tio år sen. Lugna, badvänliga stränder där kor traskar fram på på det mest naturliga sätt, försäljerskor som man kan prata bort en timme med och så självklart, de ganska sorgliga västerlänningarna som tycker Goa är någon slags fristad för ett "naturligare" sätt att leva. Även om vi inte sett så mycket av droger har vi sett fler bara gubbskinkor och topplösa damer än vad vi har lust med. Imorgon drar vi med pappa och åker vi vidare till Goas allra sydligaste strand Palolem (som verkar mycket uppskattad på den svenska indien-fanatikersajten Indien.nu) En bilresa som enligt Anthony ska ta två timmar, och när vi hörde det sa jag, Mattias och pappa i munnen på varann - ja, alltså minst tre! Det känns dags för coconut- huts vid stranden istället och då kan det blir svårt att uppdatera den här sidan så ofta som jag skulle vilja. Men vem vet - vi är ju i Indien. ...Och wi-fi uppkopplingar verkar funka bäst och vara billigaste på de enklare backpackerställen vid stranden och vara krångligast och dyrast på "fina" 4-stjärniga hotell.
Godnatt och vi hörs snart igen!
Sofia
Som ni säkert förstår börjar vi känna oss väldigt färdiga med det här stället. Jag är glad över att ha upplevt en del av det Goa som jag faktiskt uppskattade för tio år sen. Lugna, badvänliga stränder där kor traskar fram på på det mest naturliga sätt, försäljerskor som man kan prata bort en timme med och så självklart, de ganska sorgliga västerlänningarna som tycker Goa är någon slags fristad för ett "naturligare" sätt att leva. Även om vi inte sett så mycket av droger har vi sett fler bara gubbskinkor och topplösa damer än vad vi har lust med. Imorgon drar vi med pappa och åker vi vidare till Goas allra sydligaste strand Palolem (som verkar mycket uppskattad på den svenska indien-fanatikersajten Indien.nu) En bilresa som enligt Anthony ska ta två timmar, och när vi hörde det sa jag, Mattias och pappa i munnen på varann - ja, alltså minst tre! Det känns dags för coconut- huts vid stranden istället och då kan det blir svårt att uppdatera den här sidan så ofta som jag skulle vilja. Men vem vet - vi är ju i Indien. ...Och wi-fi uppkopplingar verkar funka bäst och vara billigaste på de enklare backpackerställen vid stranden och vara krångligast och dyrast på "fina" 4-stjärniga hotell.
Godnatt och vi hörs snart igen!
Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)